Tankar om bristningar
Hej vännen.
Nu är sommaren här och likadant inför varje sommarsäsong präglas löpsedlarna med hur man snabbast går ned i vikt, fixa sommarformen och allt vad det nu heter. Jag var en av alla dom som fasade för sommaren. Tanken att behöva visa sig i bikini och shorts var bedrövlig. Den här sommaren har jag inte ägnat en tanke åt dessa hetslöpsedlar. Det är så urbota dumt att slänga detta i ansiktet på folk! Du duger precis som du är och det är inte omkretsen på midjan eller dina lår som definierar vem du är. Jag står dock för att man ska sträva efter att vara hälsosam i den mening att balansera kost och träning med sitt inre välmående. Nu var det visserligen inte kropphets jag ville skriva om utan ämnet bristningar. När jag var yngre var jag rädd för att få bristningar... "Men gud vad fult med massa ärr på magen" var en vanlig tanke hos mig. Den har helt ändrats nu.
Att bli gravid, att få äran att bära ett barn är något som inte är så självklart för alla. Jag trodde inte ens att jag skulle kunna blir gravid och såhär i efterhand har jag noterat att det faktiskt är en ganska vanlig tanke som kvinnor har. Jag bettar att det säkert är minst en i din omgivning som tänkt tanken. Jag hade egentligen inga direkta anledningar att tro det men ni vet hur hjärnan kan spela en ett spratt.
Att bli gravid, att få äran att bära ett barn är något som inte är så självklart för alla. Jag trodde inte ens att jag skulle kunna blir gravid och såhär i efterhand har jag noterat att det faktiskt är en ganska vanlig tanke som kvinnor har. Jag bettar att det säkert är minst en i din omgivning som tänkt tanken. Jag hade egentligen inga direkta anledningar att tro det men ni vet hur hjärnan kan spela en ett spratt.
Jag märkte i början av veckan att jag fått några små bristningar nu på magen. Först reagerade jag med " vafan!" men sen började jag reflektera. Jag började tänka på alla dom kvinnor där ute som kämpar och längtar efter att ens få uppleva bristningar. Som krigar sig svettiga för att bli gravida och jag kan inte ens föreställa mig den kampen.
Mina bristningar är symboler för att jag bär på det allra dyrbaraste i mitt liv, mitt lilla barn. Så istället för att möta dessa bristningar med suck och stön om att kroppen är "förstörd", möter jag de nu med tacksamhet att jag får bära denna lilla människa.